8 rätter du måste äta i Neapel, och var

I Neapel äter man ofta stående, snabbt och för några euro, gärna med servetten vikt runt något nyfriterat. Under fem dagar i slutet av oktober åt jag nästan mer på trottoarer än vid bord.

Men det är också lätt att äta fel. Samma gata kan ha en bra friggitoria bredvid ett ställe som lever på genomströmning och skyltar på engelska.

Här är åtta rätter i den ordning jag skulle äta dem under en dag, från sfogliatella före nio till kvällens pizza.

1. Sfogliatella vid disken, före nio

Ett frasigt bakverk med ricottafyllning, sfogliatella, är en rimlig början när staden precis har fått upp sina jalusier. Den finns som riccia med tunna, spröda lager och som frolla med slät mördeg.

Jag åt min första strax efter 08.15 nära Via Toledo, i passagen mot Galleria Umberto I. Runt 2–3 euro är ett normalt riktmärke i centrum. Säg "una sfogliatella riccia, per favore" om du vill ha den frasiga.

Sfogliatella Mary i Galleria Umberto I är välkänd och kan ha kö. Min där var faktiskt inte resans starkaste, eftersom den hade hunnit svalna och tappat lite av det spröda.

2. Caffè stående, runt 09.30

En liten espresso, caffè, är inte ett långt kaffestopp här. Man går in, betalar ofta i kassan först, tar kvittot till disken och säger bara "un caffè".

Jag betalade runt 1,30–1,80 euro vid disken beroende på läge. På barerna kring Toledo och Piazza Dante tog hela proceduren ofta två minuter.

Sätter du dig vid bord blir priset högre på många ställen. För mig fungerade ståplatsen bättre när regnet drog in och folk trängde ihop sig under markiserna.

3. Frittatina di pasta på Via dei Tribunali, före lunch

En friterad pastapuck, frittatina di pasta, innehåller vanligtvis bucatini med béchamel, ärtor, skinka och ost. Den ska vara fast utanpå och nästan krämig i mitten.

Jag köpte en vid ett frityrkök på Via dei Tribunali runt 11.15 och betalade ungefär 2–3 euro. Beställ "una frittatina classica" och ät den direkt ur pappret.

Det är en liten rätt men tung nog att flytta lunchen en timme. Jag lärde mig det efter att ha beställt två första dagen.

4. Pizza fritta i Centro Storico, runt 13

En fylld och friterad degficka, pizza fritta, är större än den ser ut när den ligger hopvikt i papper. Klassisk fyllning är ricotta, provola, cicoli, svartpeppar och ibland tomat.

Kring Via dei Tribunali och gränderna söderut finns många friggitorie som säljer den över disk. Jag betalade omkring 5 euro för en hel.

Be om "una pizza fritta completa" om du vill ha standardfyllningen. Vänta gärna tre minuter före första tuggan, eftersom ricottan håller värmen länge.

5. Pasta e patate con provola i Quartieri Spagnoli, vid 14.30

En tät pasta med potatis och smält ost, pasta e patate con provola, är dagens första rätt som jag vill äta sittande. Pasta och potatis kokas ihop tills stärkelsen binder allt, sedan får provolan smälta in.

Jag åt den i Quartieri Spagnoli, några kvarter upp från Via Toledo. Runt 7–10 euro är ett rimligt spann för en portion på en enkel trattoria.

Fråga efter "pasta e patate con provola" och kontrollera lunchköket innan du går sent. Vid 15-tiden började flera små ställen plocka undan.

6. Babà på Via Toledo, runt 16.30

En romindränkt jästkaka, babà, är mjuk, blank och tung av sockerlag. Den napolitanska varianten blöts traditionellt med rom och finns i små portionsstorlekar.

Jag tog en längs Via Toledo för runt 2–3 euro och åt den stående med ett extra papper under. Säg "un babà, per favore".

Här tycker jag att mindre är bättre. En större, hårt dränkt babà blev mest söt och blöt, medan den lilla gav bättre balans mellan rom och deg.

7. Cuoppo di mare vid Pignasecca, före 19

En pappersstrut med friterad fisk och skaldjur, cuoppo di mare, passar när marknaden vid Pignasecca fortfarande är igång. Innehållet varierar, men småfisk, ansjovis, bläckfisk och räkor är vanligt.

Jag gick in från Montesanto-sidan strax efter 18 och betalade runt 5–8 euro för en blandad strut. Beställ "un cuoppo di mare" och peka på storlek om det finns flera.

På Via Pignasecca är tempot snabbt. Jag åt lutad mot en stängd butiksjalusi medan en fiskhandlare spolade trottoaren bredvid.

8. Pizza margherita på kvällen, efter 20.30

En tunn pizza med tomat, mozzarella och basilika, pizza margherita, är den rätt jag sparar till sist. I Neapel kommer den ofta snabbt, med mjuk mitt och en kant som går att vika.

På pizzerior i Centro Storico kostar en enkel margherita ofta runt 6–9 euro. Säg "una margherita" och lägg till "da asporto" om du vill ta med den.

Jag provade också L'Antica Pizzeria da Michele på Via Cesare Sersale, där man tar nummer och väntar utanför. Kön var drygt 20 minuter när jag kom på kvällen. Pizzan var bra och billig, men ryktet höjde mina förväntningar mer än tallriken gjorde.

Bra att veta

Kort fungerar på många ställen, men ha några euro i kontanter för små diskar
Vid baren betalar man ofta i kassan först och visar kvittot vid disken
Ät friterat direkt, fem minuters väntan märks
Pignasecca fungerar bäst innan kvällens marknadsstånd börjar stänga
Säg "da asporto" för takeaway och "al banco" om du vill stå vid disken
Den som vill boka bord, sitta länge och äta tre lugna serveringar får jobba mer för sin kväll

Efter fem dagar var det inte pizzan jag tänkte på först när jag lämnade Neapel, utan ljudet från fritösen vid Pignasecca vid 18-tiden. Jag hade fett på kameraremmen, regn i håret och en halv servett kvar i fickan, och det kändes som en rättvis bild av hur jag åt mig genom staden.